Gatubarn är ett stort problem i många länder i världen. De far mycket illa av kriminalitet, övergrepp och droger. Många av barnen hamnar också på gatan på grund av missbruk i familjen och det är därför svårt att återförena dem med familjerna.
Blå Korset i Kenya har ett framgångsrikt arbete bland gatubarn i Kisumu där man lyckats hjälpa ett större antal barn tillbaka till skolan och ger ett ekonomiskt stöd till familjerna.
Sedan en tid tillbaka har vi fått ett liknande fenomen i Sverige med hundratals gatubarn. Då menar jag inte barn till tiggande EU-migranter utan ensamkommande barn från Nordafrika utan asylskäl. Dessa pojkar har ofta levt på gatan i sitt hemland och på vägen till Sverige en längre tid i Spanien. Bara i Marocko, varifrån många av dem kommer, beräknas att det finns 80 000 gatubarn.
De har ingen önskan om att får hjälp från Migrationsverket eller socialen när de kommer till Sverige utan håller sig borta så länge det går. Eftersom vi har ett ansvar för alla minderåriga som vistas i Sverige placeras dessa barn på HVB-hem (hem för vård och boende) eller i familjehem, ibland hos släktingar. Därifrån rymmer de upprepade gånger och driver runt i city och missbrukar, framför allt cannabis. De har ingen förståelse för varför det är olagligt att röka cannabis i Sverige.
Polisen och Migrationsverket står handfallna inför problemet och överlåter till kommunerna att fatta beslut. Bara i Huddinge kommun, där jag sitter i socialnämnden, har vi varit tvungna
att placera sex av dessa barn på låsta institutioner till enorma kostnader för att de är en fara för sig själva och andra. Fördelen med institutionen är att där kan de för första gången få
möjlighet att gå i skola.
Hur en långsiktig lösning ser ut finns det inga förslag på men det måste till en internationell överenskommelse och en gemensam lösning. Som det är nu flyttar barnen bara runt på gatorna i nya städer i Europa.
Ingalill Söderberg
Bilden: Limsniffande gatubarn i Kisumu, Kenya. Foto Lasse Reuterberg