Kategoriarkiv: Artiklar

Gotska sandön, ett paradis mitt ute i Östersjön

Strandblommor
Ett paradis, ja om man med det menar långa sandstränder, tystnad och unika naturupplevelser. Väntar man sig paraplydrinkar och hålligång har man kommit fel. Här finns inget i den vägen, ingen servering eller ens en kiosk.

Allt man ska äta under vistelsen på ön och all sovutrustning måste man ta med. Gärna för ett par dagar extra, då man inte kan vara säker på att vädret tillåter båten att komma och hämta oss. Detta fick också en niondeklass från Djursholm uppleva i början av september, då de på grund av storm fick stanna på ön ett par dagar extra.

Jag har under många år haft en längtan till denna mytomspunna ö som ligger mellan Nynäshamn och Gotland och i somras blev resan äntligen av. Det är också från Nynäshamn och Fårö som de enda båtarna till ön går.

Eftersom det inte finns någon naturlig hamn får man anpassa sig efter vindarna och angöra på den sida där det blåser minst. Ofta får man ändå transportera besökarna och allt bagage i guTraktorn packas
mmibåtar den sista biten, då det inte går att komma ända in till land, så även denna gång.

Efter tre och en halv timmes skumpig färd med båten och en blöt sista bit i gummibåt kom vi så äntligen fram. Väl avlastade på klapperstensstranden var det fyra kilometers vandring längs stranden till lägerplatsen där alla besökare anvisas att övernatta. Packningen fick däremot åka dit på vagn efter traktor.

Vid lägret finns både plägerplatsenlats för eget tält, fasta hyrtält och små stugor med sängar och kök att välja på. För camparna finns ett genensamt kök och matplatser utomhus. Eftersom hela ön är naturreservat är det strikt reglerat vad som är tillåtet och inte.

Även om vandringen längs stranden var ansträngande så hindrade det mig inte från att ta en ännu längre vandring efter att jag hade installerat mig i en av stugorna. Jag gick norrut förbi Fyrbyn där lägervakterna och naturvårdarna bor och vidare till den enda fyrtornet på ön.

fyrtornetDet dröjde till 1858 innan man byggde tornet trots att avsaknaden av en fyr hade lett till många förlisningar. Anledningen är att det är nästan omöjligt att förankra byggnaden på stranden då det är 70 meter sand ner till fast berg.

Från det vackra gamla fyrtornet vandrade jag längs den norra stranden mot sälkolonin på den nordöstra udden. Jag hade sällskap av en stor mängd strandskator, måsar och trutar men inte en människa så långt ögat nådde.

Väl framme vid sälkolonin träffade jag i alla fall ett par som hade hyrt cyklar och tagit sig runt ön. Cykla tänkte jag, det går väl inte? Alla vägar, även i skogen, är bara sand. Men med grova ballongdäck går det faktiskt att cykla riktigt bra. Jag bestämde mig för att göra det nästa dag.

StrandväxtSälarna kan man observera bakom ett plank med hål för kikare. När jag var där låg det inga sälar på klipporna men två stycken simmade några meter ute i vattnet och stack upp huvudet då och då. I övrigt fick vi komma fåglarna riktigt nära.

Från säludden gick jag genom tallskogen tillbaka till lägerplatsen och nu var jag riktigt slut. Då smakade det gott med den varma soppan och smörgåsarna som jag hade tagit med.

Varje kväll hålls det en kvällsandakt i det lilla kapellet på ön. Präster från svenska kyrkan turas om kapelletatt vara där en vecka i taget. Det blev en fin stund med psalmsång, ljuständning och en liten predikan. Den avslutades utomhus med att vi sjöng ”Härlig är jorden” ståendes i ring. Sen var det skönt att krypa ner och sova.

Morgonen därpå gick jag till Fyrbyn och hyrde en cykel i huset som en gång var en skola och som nu innehåller en liten utställning om historien och djurlivet på ön. Jag trampade på söderut genom skogen och även om hela ön består av sand finns det en lite högre ås, sanddyner och många mindre kullar, så platt är det verkligen inte.

jag med cykelnFrån lägerplatsen i norr till södra stranden är det cirka åtta kilometer. Vid S:t Annae ligger fyrmästare Bourgströms stuga där Albert Engström satt och målade. Han kämpade för att hela Gotska sandön skulle bli naturreservat men hann själv inte uppleva det.

Jag passerade lämningar från den omfattande skogsindustrin som varit på ön. Då fanns det till och med en lite järnväg för att frakta timret. På södra ön finns också en liten kyrkogård. Ett stycke längre bort ligger Gamla gården som har en mycket spännande historia.

Petter Gottberg var en arrendator i början av 1800-talet som enligt sägnen lurade skepp på grund Madam söderlunds stugamed falska lanternor och plundrade dem. Han ska också ha tagit livet av besättningen men det har inte bevisats. Han fick dock sitta fängslad på vatten och bröd i en månad för vrakplundring. En del av gården finns kvar liksom Madame Söderlunds stuga, bilden.

Jag tog en annan väg tillbaka till lägerplatsen där jag lämnade igen cykeln och packade ihop mina saker. Innan jag började vandringen tillbaka till båten gick jag ett stycke åt andra hållet och ut på Bredsand som är en bredare strandremsa nedanför en tio meter hög sanddyn.

sanddyna
strandgräsJag hade verkligen tur med vädret med strålande sol och inte så mycket vind båda dagarna. Ute till havs var det dock höga vågor och båten tillbaka till Nynäshamn var någon timme försenad. Många av passagerarna mådde också dåligt, en lite jobbig avslutning på två fantastiska dagar på en alldeles unik ö.

Text och bild: Ingalill Söderberg

Reportaget är tidigare publicerat i Blå Bandets jultidning Norrsken hösten 2017

Kärra med tobak

Barn utsätts för stora risker i tobaksindustrin i Malawi

Barn mellan 9 och 14 år arbetar på fälten med att plocka tobak och att hänga upp den till tork. Under skördesäsongen lämnar de skolan och utsätter sig för stora risker. De som plockar tobaksbladen får i sig nikotin motsvarande 50 cigaretter direkt genom huden. Särskilt barnen är utsatta och det orsakar bland annat yrsel, huvudvärk och illamående. De utsätter sig också för rester av bekämpningsmedel. Barnarbete är formellt förbjudet i Malawi men myndigheterna blundar för det.

Tobaksfält Torklada Torkad tobak TobakssäckarMalawi är den femte största producenten av tobak i världen och 60 procent av landets export utgörs av tobak. Men det är mycket arbete för en liten förtjänst för bonden . Det krävs tre gånger så mycket arbete som för majsodling. När de stora bladen är plockade sys de ihop fyra och fyra åt olika håll för att inte ruttna och hängs sedan upp på linor i torklador.

När tobaken är torkad packas den i säckar och körs på vagn eller cykel till tobaksauktionen i huvudstaden Lilongwe. De stora tobaksbolagen Philip Morris, British, America Tobacco och Japan Tobacco tar hand om försäljningen och bonden vet inte vilket pris han kan få förrän efteråt. Ofta har bolagen bidragit med gödsel i förväg och den kostnaden dras av från den mycket lilla förtjänsten. Vinsten på tobak har sjunkit med 50 procent på tre år.

Många bönder arrenderar också jorden där tobaken odlas vilket gör deras förtjänst ännu mindre och många är satta i skuld. Arbetarna och deras familjer på de stora plantagerna lever under hemska förhållanden och det förekommet att de blir sexuellt utnyttjade av ägarna. Tobaksbolagen bekostar en del skolor för att bättra på sitt rykte men det är bara en droppe i havet mot vad de tjänar på tobaken och mot behovet av skolor i landet.

Malawi behöver ställa om grödorna till sådant som ger en bättre förtjänst och som ger mat, till exempel sötpotatis, kassava och bönor. Tobaksodling har också orsakat enorma skador på miljön genom kemikalier och kostgödsel samt att träden har avverkats på tobaksfälten. Genom att istället odla olika sorters grödor och plantera träd i anslutning till åkrarna som kan suga upp vattnet vid översvämningar och göra jorden bördig även vid torka kan skördarna bli större. Det finns också exempel på kooperativa teodlingar, främst i norra Malawi.

En liten tröst är att antalet invånare i Malawi som själva röker är lågt till följd av en framgångsrik antirökkampanj på initiativ av konsumentorganisationen i landet och Världshälsoorganisationen, WHO. Under mina tio dagar i landet såg jag inte en enda malawier som rökte.

Ingalill Söderberg
Reportaget tidigare publicerat i tidningen Blå Bandet nr 3 2016

Förslag för ett stärkt civilsamhälle

Dan Ericsson fick regeringens uppdrag att utreda civilsamhället och ta fram förslag på hur man bättre kan ta till vara kraften i föreningslivet. I mars lämnade han in det 542 sidor långa betänkandet ”Palett för ett stärkt civilsamhälle”.

Bild utredning civilsamhället

Utredningen presenterades på Rosenbad. Från vänster regeringens utredare Dan Ericsson, Olga Persson, Unizon, Björn Eriksson, RF och Rebecka Prentell, LSU.

Det är verkligen en palett av åtgärder utredningen föreslår.  Trots att uppdraget inte innebar åtgärder för stadsbidraget till organisationer föreslår utredningen att man bör införa ett organisationsbidrag istället för som det nu är ett verksamhetsbidrag där innehållet i organisationernas verksamhet ska värderas av myndigheten. Ett organisationsbidrag stärker organisationer i rollen som röstbärare. Det här är något som Blå Bandet länge kämpat för.

– Civilsamhället påverkar alla samhällssektioner och på alla nivåer. Det är viktigt att få myndigheterna med sig, få dem att förstå varför insatserna är så viktiga, sa Dan Ericsson vid presentationen på Rosenbad.

Dan Ericsson och hans grupp har gjort många resor i Sverige och Europa där de besökt föreningslivet, olika myndigheter och kommuner och samtalat om hur myndigheter och civilsamhället samarbetar. Vilka hinder uppfattar civilsamhället i kontakterna med myndigheter? Framför allt är det bristande tillit. De känner inte att de får det utrymme de förtjänar. De upplever också att det är för mycket administration kring bidrag och verksamhetsrapporter.

Utredningen vill med sina förslag ge civilsamhället bästa möjliga förutsättningar och få myndigheter att se dem som en tillgång. Bland annat lämnar man förslag på hur organisationer lättare ska kunna delta i offentlig upphandling.

Utredningen har också tittat på den överenskommelse som skrevs under av regeringen, Sveriges kommuner och Landsting, SKL och den idéburna sektorn på det sociala området 2008. Sedan dess har flera regioner och kommuner slutit lokala överenskommelser. Utredningen vill nu införa en rapportskyldighet för myndigheters kontakter med civilsamhället.

– Lokala överenskommelser bra men det är förhållandevis få och det behövs mer handling. Med utredningens förslag följer också handlings- och åtgärdsplaner, sa Dan Ericsson.

Några av förslagen i utredningen:

  • Långsiktiga plattformar och mötesplatser i socioekonomiskt utsatta områden. En statlig samordnande roll tillsätts.
  • Erfarenhet från civilsamhället ska vara en merit vid tillsättande av chefer för myndigheter.
  • Ta med konsekvenser för organisationer vid betänkanden och föreskrifter, konsekvensbedömning, till exempel kommuner översiktsplaner.
  • Skolan bör få en tydligare roll i att öka ungas kunskap om civilsamhället i stort och möjliggöra ingångar till föreningslivet.
  • Reglerna för bidrag ur allmänna arvsfonden ska fokusera mindre på nyskapande och mera på långsiktigt stöd.
  • Försäkringskassan ska ge långtidssjukskrivna tillåtelse att arbeta med ideella uppdrag trots sjukdom utan att förlora ersättning.
  • Subventionera lokaler och beakta lokalbehovet vid samhällsplanering.
  • Sociala tjänster under 750 000 Euro under avtalstiden ska undantas från lagen om offentlig upphandling, LOU.

Utredningen anser också att det ska kunna finnas valfrihetstjänster enligt lagen om valfrihetssystem, LOV som kommunerna kan reservera för civilsamhället som utförare och man vill förstärka arbetet med idéburet offentligt partnerskap, IOP som redan börjat användas på flera håll i landet.

– Jag är mest nöjd med bredden i förslagen och de är väl förankrade. De skapar kanske inga rubriker men det ger förhoppningsvis civilsamhället en stärkt ställning i framtiden, sa Dan Ericsson.

Tre företrädare för civilsamhället var inbjudna att kommentera utredningen och dess förslag. De var alla imponerade av hur noggrant utredningen gått till väga men var inte odelat positiva till förslagen.

– Det kommunala och offentliga kommer aldrig att vara den politiska rösten. Jag ser ett problem med att Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, MUCF ska föra ut kunskap om civilsamhället, de har själva dålig kunskap, sa Olga Persson från Unizon som organiserar många kvinno- och tjejjourer i Sverige.

Björn Eriksson, ordförande för Riksidrottsförbundet är luttrad i sammanhanget och tycker att utredningen tillsatts lite väl sent.
– Nu har det passat väldigt bra att vända sig till civilsamhället, sa han.

– Tillit är viktigast. Det är bra att använda skolan för att väcka intresse för civilsamhället/föreningslivet. Vi efterlyser en ombudsmannafunktion för civilsamhället, sa Rebecka Prentell från Landsrådet för Sveriges ungdomsorganisationer, LSU.

Utredningen överlämnades till demokratiminister Alice Bah Kunke och ska nu ut på remiss.

Ingalill Söderberg

Hela gruppen

Globalt arbete för restriktiv alkoholpolitik

Länge var det nykterhetsrörelsen världen över som ensamma kämpade för att minska alkoholkonsumtionen. På senare tid har även WHO, FN och andra organ tagit frågan på allvar och vidtagit åtgärder som resulterat i internationella policyer och program mot alkoholskador. I oktober samlades 412 deltagare från 60 länder till den fjärde globala konferensen om alkoholpolitik i Edinburgh.

Enligt organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling,OECD dör en person var tionde sekund i världen till följd av alkoholskador. Anledningen till att OECD engagerar sig i detta är för att man inser att alkoholkonsumtionen till stor del påverkar världsekonomin och man vill reducera kostnaderna för alkoholens skadeverkningar. Ingen vettig regering kan längre bortse från de skador som alkoholen har på individen, familjer, samhälle och ekonomin.

Värden för konferensen, Skottland, har den högsta dödligheten i alkohol i Västeuropa och ministern Nicola Sturgeon berättade i sitt invigningstal om de åtgärder som ska ändra på det. Tidig intervention, det vill säga att ta upp frågan om alkoholkonsumtion vid till exempel läkarbesök, har visat sig vara framgångsrikt och utökas här till fler platser som fängelser och häkten. Alkoholreklam har stor inverkan på barn och ungdomar och man har påbörjat arbetet med att förbjuda den. Man har även infört minipriser på alkohol. Det är ingen mirakelkur men ger stora vinster. Med ökad medvetenhet om alkoholproblemen och en ökad övertygelse att det går att göra något åt dem, ser Nicola Sturgeon en ljusare framtid för Scottland.
KonfersnssalUnder konferensen hölls fler än 100 föredrag i storplena eller i mindre seminarier, 55 projekt visades upp på utställningsskärmar och vårt internationella förbund, Blå Korset, hade ett bemannat informationsbord.

Jag lyssnade bland på redovisning av hur man arbetat med varningstexter på alkoholflaskor i Frankrike. Alkoholen orsakar 49 000 dödsfall per år i Frankrike och det är den andra största dödsorsaken. Bland kvinnor som är gravida dricker hela 33 procent. Alkoholreklamen är begränsad ungefär på samma sätt som i Sverige, att man inte får ha människor med på bilderna och det ska finnas en varningstext.

Sedan 2005 finns också varningstext på flaskorna och de kan förutom text vara i form av ett piktogram, det vill säga en liten bild exempelvis av en gravid kvinna som är överkryssad.
En utvärdering visade att detta inte gett någon vidare effekt. Texterna och bilderna är alltför små och med otydliga budskap. Nu läggs förslag om att förbättra dem med större text och med enklare, mer skrämmande budskap. Man anser att det borde vara globala regler i likhet med de som tagits fram för tobak.

Ett annat seminarium redovisade en kampanj som genomförs i Estland för att få folk att dricka mindre, ”Drink less by half”. Att dricka anses i Estland vara en frihetsfråga och alkoholrestriktioner är ett hot mot den friheten. Att börja dricka är ett normalt sätt att bli vuxen. Därför inriktar sig kampanjen inte på att få folk att bli nykterist, utan vill visa på att ett minskat drickande kan ge andra fördelar med minskad dödlighet och våld.

Den vänder sig till föräldrar, ungdomar/ungdomsorganisationer och opinionsledare och har mindre pekpinnar och mer delaktighet för förslag på åtgärder och har fått stort genomslag i media. Främst vill man visa varför det är viktigt att inte förse ungdomar med alkohol och varför all ungdomsverksamhet ska var alkoholfri.

Från våra egna Blå Korsorganisationer deltog Madagaskar och Chad med egna föredrag. Madagaskar ingår i en allians för alkoholpolitik i Södra Afrika som startade 2010. Där finns en stor spridning på kultur och språk så det är ingen enkel match. Däremot finns det många gemensamma utmaningar när det gäller alkohol som massiv reklam, berusningsdrickande, HIV/AIDS och trafikolyckor kopplade till alkohol.

bordFanjanirina Holiarisoa från Blå Korset på Madagaskar har jobbat framgångsrikt med att få regeringen att anta en alkoholpolicy för landet och den blev utvärderad 2013. De ser att alkoholindustrin använder sociala media mer och mer det finns en utbredd korruption.

Alkoholindustrin ägnades ett stort utrymme under konferensen. Maik Dünnber som jobbar för internationella IOGT konstaterade att alkoholen påverkar direkt tolv av de sjutton globala målen som FN ställt upp. Bland annat beräknas de icke smittsamma sjukdomarna, dit alkoholberoende tillhör, att ha gått om de smittbara i Afrika år 2030.

Varför behandlar WHO tobaksindustrin annorlunda än alkoholindustrin? Ibland har tobaks- och alkoholföretagen samma ägare. Styrelseordföranden för en alkoholproducent kan dessutom sitta med i olika myndigheter och politiska organ. De ges utrymme eftersom frivilligorganisationerna och andra intresseorganisationer är svagare än när det gäller tobak. Målet var också tydligare när det togs fram restriktioner för tobak.

Det är viktigt att vi i Blå Bandet finns med i dessa sammanhang och visar upp vårt arbete. Det är också viktigt att vi lär oss mer om vad som görs i de olika länderna och tar till oss tips på hur vi kan utveckla vårt arbete här hemma och internationellt. Denna gång hade styrelsen för Internationella Blå Korset förlagt sitt möte till dagarna före konferensen så det blev naturligt för många att delta även i den. Om två år genomförs GAPC i Australien vilket såklart försvårar ett brett deltagande.

Ingalill Söderberg

Gatubarn kenya

Ser vi barnen på våra egna gator?

Gatubarn är ett stort problem i många länder i världen. De far mycket illa av kriminalitet, övergrepp och droger. Många av barnen hamnar också på gatan på grund av missbruk i familjen och det är därför svårt att återförena dem med familjerna.
 
Blå Korset i Kenya har ett framgångsrikt arbete bland gatubarn i Kisumu där man lyckats hjälpa ett större antal barn tillbaka till skolan och ger ett ekonomiskt stöd till familjerna.
 
Sedan en tid tillbaka har vi fått ett liknande fenomen i Sverige med hundratals gatubarn. Då menar jag inte barn till tiggande EU-migranter utan ensamkommande barn från Nordafrika utan asylskäl. Dessa pojkar har ofta levt på gatan i sitt hemland och på vägen till Sverige en längre tid i Spanien. Bara i Marocko, varifrån många av dem kommer, beräknas att det finns 80 000 gatubarn.
 
De har ingen önskan om att får hjälp från Migrationsverket eller socialen när de kommer till Sverige utan håller sig borta så länge det går. Eftersom vi har ett ansvar för alla minderåriga som vistas i Sverige placeras dessa barn på HVB-hem (hem för vård och boende) eller i familjehem, ibland hos släktingar. Därifrån rymmer de upprepade gånger och driver runt i city och missbrukar, framför allt cannabis. De har ingen förståelse för varför det är olagligt att röka cannabis i Sverige.
 
Polisen och Migrationsverket står handfallna inför problemet och överlåter till kommunerna att fatta beslut. Bara i Huddinge kommun, där jag sitter i socialnämnden, har vi varit tvungna
att placera sex av dessa barn på låsta institutioner till enorma kostnader för att de är en fara för sig själva och andra. Fördelen med institutionen är att där kan de för första gången få
möjlighet att gå i skola.
 
Hur en långsiktig lösning ser ut finns det inga förslag på men det måste till en internationell överenskommelse och en gemensam lösning. Som det är nu flyttar barnen bara runt på gatorna i nya städer i Europa.
 
Ingalill Söderberg
Bilden: Limsniffande gatubarn i Kisumu, Kenya. Foto Lasse Reuterberg

Ett himmelrike i skuggan av muren

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Flicka på Jasmine center

Barnen har rast och leker i trädgården där det finns en lekplats med klätterställning, rutschbana och gungbräde. De tittar nyfiket på mig när jag kommer med kameran och sätter mig bredvid dem i sandlådan. En liten flicka med svart, lockigt hår kommer fram och tar mig i hand och klappar mig på armen. Vi kan inte tala med varandra men vi ler i samförstånd.

Barnen som går på Jasmine Center utanför Ramallah på Västbanken har alla någon typ av förståndshandikapp men de är lyckligt lottade som får specialträning. Det är verkligen ingen självklarhet för palestinier på Västbanken. Det finns inte ens någon utbildning för speciallärare och synen på barn med intellektuella funktionshinder är fortfarande skrämmande dålig.

– Det kan vara svårt att hitta personal som vill jobba med en här typen av handikapp men nu har vi en bra grupp, säger Dayana Hamdan som är föreståndare för centret.

Hon har själv en specialpedagogutbildning och är mycket engagerad i sitt arbete.  Hon tar emot praktikanter från universiteten, håller föredrag och sprider information på arabiska om handikappen på en egen hemsida och genom artiklar i tidningen.

Jasmine Center drivs av IM, Individuell Människohjälp, som är en svensk biståndsorganisation som arbetat med den här gruppen barn i Palestina sedan 1966. Man startade med ett barnhem i Jerusalem, som på den tiden tillhörde Jordanien. Strax efteråt bröt sexdagarskriget ut och barnhemmet hamnade på det av Israel ockuperade området.

Idag har IM sex olika centers på Västbanken och i Gaza för 200 barn och ungdomar med närmare 60 anställda. Jag besöker tre skolor och ett dagcenter under en vecka för att utvärdera en administrativ omorganisation som gett centerföreståndarna utökat ansvar. Barnen på de olika enheterna bor inte längre på institution utan hemma hos sina föräldrar och deltar i undervisningen i veckorna som i vanliga skolan.

– Barnen går själva till skolan och är här mellan sju och halv två och följer det vanliga skolåret. Vi försöker göra det så likt den vanliga skolan som möjligt, säger Suhad Yagmour som är en av två lärare i en klass i Kalendia, ett flyktingläger strax utanför Jerusalem.

Tillsammans med barnen lagar de och äter frukost och minst en gång i månaden gör de en utflykt till någon park eller liknande. Klassen som består av tio elever är inhyst i en liten byggnad bredvid den ordinarie skolan som drivs av FN:s flyktingorgan, UNWRA. De disponerar ett litet klassrum, ett kök och en toalett. Någon uteplats finns egentligen inte vid skolan utan de har bara en liten yta där barnen får vara med och odla lite växter.

Klassen är blandad både när det gäller ålder och handikapp. Även de svårast skadade barnen får undervisning på samma villkor och man ser hur trygga de är och glada för att få komma till skolan.

Suhad älskar sitt arbete med barnen och det är mer av en livsstil än ett arbete för henne. Även när hon är ledig och på semester försöker hon lära sig så mycket som möjligt om handikapp och tänker på hur hon kan göra för att förbättra för barnen. De försöker lära baren att gå och handla och att fungera i samhället.

Den rådande politiska situationen med frysta bidrag till den palestinska administrationen och långvariga strejker har gjort biståndsarbetet svårare på senare år. Många familjer lever under mycket knappa ekonomiska förhållanden och kan till exempel inte betala medicinen till barnen eller avgiften till skolan.

Situationen för dem som bor i flyktinglägret är om möjligt ännu värre än för palestinierna på övriga Västbanken. De är mycket trångbodda och det finns begränsningar för hur de får röra sig utanför lägret. Miljön är torftig och husen och vägarna dåligt underhållna. Kontrasten mot hur det är på andra sidan gränsen, i Israel, är som störst här. På Israelsidan är det bra vägar, planteringar, flaggor och fina hus.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Säkerhetsbarriären

Sedan Israel 2002 började bygga den åtta meter höga och nära 70 mil långa muren, eller säkerhetsbarriären, som skär av palestinska områden från de Israeliska bosättningarna på Västbanken har situationen blivit än värre. Många familjer har till exempel splittrats då alla i en familj inte fått samma rättigheter att ta sig mellan bostaden på Västbanken och arbetet i Israel.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Glada barn på Jasmine center

För att komma till Jasmine Center och flyktinglägret i Kalendia måste vi passera vägspärrar genom muren. Palestinierna får dagligen köa i timmar för att komma igenom och utsätts för förnedrande kontroller medan Israeler passerar obehindrat i en egen gräddfil.

På Jasmine Center får varje barn ett eget mål som sätts upp vid varje terminsstart för träningen i tal, motorik, arabiska, matte med mera och deras framgångardokumenteras noggrant. Föräldrarna får i uppgift att fortsätta träningen under loven. Dayana sitter ofta med på lektionerna och utvärderar sitt och personalens arbete. Hon gör även hembesök. Hon vill att det ska bli en bra fortsättning för de äldre barnen så att de blir mottagna att börja i den vanliga skolan.

Vid mina besök bjuds jag på samma lunch som eleverna får. På Jasmine Center är det idag kycklingklubba och ris med bönsoppa, varsamt kryddat och gott. Vi pratar om framtiden för IM:s verksamhet. Målet för all biståndsverksamhet är att den ska tas över av kommunen eller någon lokal organisation men det är svårt så som den politiska situationen är i Palestina idag. Målet för de förståndshandikappade är att de så långt som möjligt ska integreras i samhället.

Jerusalem

Klippmoskén i Jerusalem med utsikt över Oljeberget

– Det är värdefullt att ha IM i ryggen vid kontakterna med samhället. De är väl sedda och det ger en styrka, säger Dayana.

Hon är avundsjuk på hur långt man har kommit i möjligheterna för förståndshandikappade i Jordanien och Syrien där hon varit på studiebesök. Hon har dock inget hopp om att det ska bli så i Palestina inom den närmaste tiden eftersom man inte ens kan få till en egen stat. I framtiden vill hon kunna träna familjerna att bättre ta hand om sina barn och hon hoppas det ska f
innas en lösning för centret även framöver.

– Centret får inte stängas! Det är som ett himmelrike för barnen, säger hon.

Ingalill Söderberg

Fakta om IM

Individuell Människohjälp startade 1944 under namnet Inomeuropeisk Mission av Britta Holmström. I början hjälpte man judiska flyktingar från Tyskland och Polen i ett hem i Sverige och organiserade olika hjälpinsatser på plats i Europa.

1966 byter organisationen namn och hjälpen når nu även utanför Europa.

Idag finns IM i femton länder där man med stöd till utbildning, hälsa och inkomstgenererande projekt bidrar till att förbättra människors livsvillkor och stärka deras rättigheter. Kännetecknande för verksamheten är medmänsklighet, samverkan och hjälp till självhjälp

Organisationen har 35 000 medlemmar i Sverige som på olika sätt stöder verksamheten.

Läs mer på IM:s hemsida www.manniskohjalp.se

Livskunskap ger mod att stå emot droger

I 15 skolor i Namibia har Blå Korset regelbunden undervisning i livskunskap, Life skills, för eleverna. Genom värderingsövningar och exempel på situationer man kan hamna i stärker de eleverna att våga stå emot kompistrycket och att avstå alkohol och droger.

KamratutbilBarn på Rocky Crest Primary schooldning har visat sig vara ett kraftfullt verktyg för att förebygga användning av droger och alkohol bland ungdomar i Namibia . En färsk undersökning som genomfördes i skolorna visade att 69 procent av eleverna anger att de kommer att använda det som de lärt sig för att leva ett drogfritt liv.

Alkohol och narkotika spelar annars en stor roll i livet i Namibia, inte minst i de fattigare områdena. Trots att många inte har råd med mat för dagen tar man sig alltid råd med alkohol. Längs en gata i en av förorterna till huvudstaden Windhoek trängs ett stort antal barer, några inrymda i bara ett plåtskjul. De har öppet dygnet runt och några åldersgränser efterföljs inte. Trots att elförsörjningen är bristfällig I bostäderna finns det däremot el till spelautomaterna som finns i många av barerna.

Blå Korset erbjuder också eftermiddagsverksamhet i form av fotboll, dans, schack och teater för att ge eleverna en alternativ sysselsättning till att hänga vid bargatan. Tack vare gåvor har man nu beslutat utöka projektet med ytterligare 15 skolor under de närmaste två åren.

Vill du vara med och stödja projektet i Namibia kan du gå in på www.globalgiving.org och söka på Namibia och Blue Cross så hittar du en länk till projektet och kan skänka pengar direkt. Du kan också skicka pengar via Blå Bandet så förmedlar vi dem.

Ingalill Söderberg, text och foto

Bildtext: Några flickor på skolan Rocky Crest Primary School som deltar i Blå Korsets utbildning i livskunskap.

Förälskad i Färöarna

FårÅr 2010 besökte jag Färöarna för första gången och blev förälskad direkt. De branta gröna kullarna med betande får och små fiskesamhällen med vita och bruna hus i vikarna på öarna ger ett fridfullt och gästvänligt intryck, något som bekräftas när man träffar invånarna.

Vi var den gången inbjudna av det nordiska Blå Bands- och Blå Korsrådet som träffas en gång per år i något av våra respektive länder. Vi besökte bland annat deras behandlingshem i huvudstaden Torshavn och man hade då börjat planera för att bygga ett nytt med plats för fler klienter.

Utsikt från hemmet I september i år hade jag åter förmånen att besöka öarna, denna gång för att vara med på invigningen av det nya behandlingshemmet. Blå Korset på Färöarna har länge arbetat drogförebyggande och är välkända bland allmänheten. Under flera år har de genomfört en nationell informationskampanj och insamling, där de knackat dörr i alla hus. På så vis har man samlat in en stor del av kostnaden för bygget av det nya huset i byn Nes, som ligger en timmes bilväg från Torshavn. Tomten och markarbetena har de fått av kommunen som också kommer att stå för driften.

Blåkorshemmet har plats för 14 boende klienter och några i öppenvård. Rummen är ljusa med en fantastisk utsikt över fjorden. Här finns kök, matsal, sällskapsrum, behandlingsrum och personalutrymmen. Till invigningen, som varade i två dagar, kom flera hundra gäster och själva öppnandet förrättades av biskopen på ön. Det bjöds på buffé och tårta med bild på Blåkorshemmet och en kör från en missionsförsamling underhöll på kvällen.

Ingalill överlämnar tårtan Jag höll ett litet tal där jag påpekade vikten av att vi känner att vi är en del i en stor familj av 43 medlemsländer i Internationella Blå Korset. Trots att våra länder och verksamheter ser väldigt olika ut har vi mycket att lära av varandra. Jag överlämnade också en tårta som är sydd i Barnens Hus i Södertälje och berättade om den verksamheten och Tjejhuset.

Blå Korset på Färöarna jobbar också med information i skolor och till föräldrar och driver flera Second Handaffärer. Nu har man startat ett projekt för barn till missbrukare under namnet ”Alla har rätt till en bra uppväxt”. Under mässainvigningshelgen deltog man på en stor mässa i en närliggande stad där en mängd organisationer visade upp sin verksamhet. Projektet har stöd från Internationella Blå Korset som också producerat en film med ungdomarna som man jobbar med och som rullade på TV-skärmen under mässan.

Ingalill Söderberg

Jag har tagit samtliga utom den där jag är med och överlämnar tårtan till generalsekreterare Frants Jensen, den är tagen av Jóna Hansen.

Vid bordet på mässan står Regin Jacobsen från styrelsen och Jóngerð Nielsen, projektledare.

Hunden viktigt verktyg mot narkotikan

Narkotikahunden Ozzy nosar ivrigt igenom brevhögen på Arlandas postterminal. Han går narkotikahundsystematiskt igenom allt och biter lite försiktigt i ett paket men hittar inget intressant denna gång. Schäfern Ozzy har redan arbetat tre år som narkotikahund. I bilen utanför väntar tiken Mantra, tio månader som är med på prov och kanske ska få börja jobba.

– Det är det bästa som finns att få jobba med sitt intresse, säger hundföraren Ida Ling med ett leende. Det långa mörka håret är för dagen uppsatt i en tofs och tulloverallen ser ut att vara sydd för kraftiga karlar.

Ida är 30 år och har varit hundförare sedan 2001. Hon har alltid varit mycket djurintresserad och har en egen spaniel hemma. Med en bakgrund i militären var det naturligt för henne att söka sig till Tullen där det också fanns möjlighet att arbeta med hundar.

Tullverket ska omorganiseras den första juli för att möta ett sparkrav på 125 miljoner. Antalet anställda ska minska med 370 personer och i samband med EU-utvidgningen i maj, stänger 27 tullexpeditioner. Flera narkotikaproducenter och transitländer finns bland EU:s tio nya medlemsländer.

– Efter första maj har vi samlat all tillverkning av amfetamin inom EU, säger tullinspektör Anders Wickberg uppgivet.

Han har mångårig erfarenhet som bland annat hundförare och vet hur svårt det är att komma åt smugglingen. Estland, Litauen, Polen och Tjeckien står för en stor del av amfetamintillverkningen tillsammans med de tidigare EU-länderna Holland och Belgien. För tullens del betyder utvidgningen av den fria marknaden att det blir färre kontroller av bland annat färjetrafiken.

– Givetvis får vi kontrollera folk även i fortsättningen, fast en form av misstanke krävs, säger Anders Wickberg.

Via Ryssland och Lettland kommer heroin från Afghanistan och Pakistan till Sverige. I Ryssland har kampen mot narkotikasmugglingen inte högsta prioritet. Av 60 000 tullare  sysslar bara 600 med narkotikabekämpning.

Samverkan med näringslivet är ett sätt att öka effektiviteten samtidigt som verksamheten i Sverige dras ner. Genom det som kallas Servicetrappan har Tullen en överenskommelse med bland andra 117 transportföretag som bygger på att företagen själva tar hand om alla tullärenden för både import och export. Vinsten är minskade kostnader för företagen och Tullverkets resurser kan överföras till narkotikabekämpningen.

Ida tror inte att hennes och Ozzys arbete på Arlanda flygplats kommer att påverkas av de nya länderna i EU.

– Möjligen förändrar det något hur cheferna lägger upp arbetet och vilka flighter som kontrolleras, säger hon.

Hundförarna jobbar oftast två och två så att den enas hund kan jobba medan den andra hunden vilar. Arbetspassen för en hund brukar inte vara längre än 20 minuter. Ida går tillsammans med Håkan och den svartvita engelska springerspanieln Robin.

– Det är skönt att vara två. Man kan peppa varandra om det inte har hänt något på en hel dag, säger Ida och smågnabbas med Håkan.

Hunden är ett av de värdefullaste hjälpmedlen för att bekämpa narkotikasmuggling. Hundens väl utvecklade luktsinne i kombination  med hundförarens kunskap om narkotika, smugglingsmetoder och gömställen är effektivt.

Ett intimt samspel mellan hund och förare är en förutsättning för ett bra resultat. Den största risken med hundens arbete är att den får i sig narkotikan den hittar. Därför är det mycket viktigt att hundföraren är totalt koncentrerad i sitt arbete med hunden.

Första uppgiften den här tisdagsmorgonen är tullfiltret där alla passagerare går igenom när de hämtat väskorna på bagagebanden. Vissa flighter kollas lite extra. Den här gången genomsöks alla passagerare från Dubai.

Håkan spärrar av gången och resenärerna får passera hunden en och en. Robin sniffar intresserat runt personerna och deras resväskor medan Ozzy vilar i hundrummet bakom. De flesta passagerarna verkar ta det med ett leende. Spanieln ser ju snäll ut, inte så respektingivande som schäfern Ozzy. Robin markerar inte för något misstänkt.

– Folk är oftast tacksamma att vi finns här, säger Ida. Många är intresserade av hundarnas arbete. Människor som kommer från länder där man inte har hundar som sällskapsdjur kan däremot ha en viss respekt.

2002 gjorde hundarna totalt 919 beslag i transportmedel, bland passagerare och i posten. Störst var beslagen cannabis och amfetamin med 182 respektive 59 kilo.

– Nästan dagligen hittar vi narkotika i posten, mest från Holland, säger Ida.

Det förs statistik på varje hund för att kontrollera lönsamheten. Det största beslaget som Ozzy har gjort är 20 gram heroin medan Robins bästa fynd är 8 kilo cannabis. Skulle en hund visa sig bli improduktiv tar man reda på orsaken. Är hunden för gammal, allmänt ointresserad eller är det kanske fel på föraren?

Nästa uppdrag är 10.20-flyget från Paris. Håkan, Robin och Ida går upp till gate 14. I den smala gången mellan planet och gaten får alla 112 passagerare passera Robin. Ida står lite längre bort och i bakgrunden, på fiket, sitter tullens civilspanare och ser ut som vilken resenär som helst. Inte ens öronsnäckan avslöjar honom i dessa handsfree-tider. Han finns med som back up ifall något skulle inträffa. Någon enstaka gång genomsöks själva flygplanen men då har man oftast en indikation på att något är misstänkt. Allt är lugnt denna förmiddag och Ida och Ozzy kan ta bilen till postterminalen.

– Blir det för långt mellan fynden får man sticka till hundarna en träff ibland för att hålla intresset uppe. Jag får tänka till så det inte blir för lätta gömmor, säger Ida.

Hundförarna har ett eget förråd av narkotika som används för träning av hundarna. Heroin, amfetamin och kokain har en frän, obehaglig lukt och man förstår att hundarna med sitt känsliga luktsinne kan lära sig hitta den. Hundförarna preparerar till exempel böcker eller plånböcker med en liten mängd narkotika som sedan göms på olika ställen som hunden får leta efter. Självklart förs mycket noga anteckningar om hur mycket som förvaras i förrådet och hur mycket som tas därifrån. Både för det höga värdet på narkotikan och för skadan den skulle orsaka om den kom i orätta händer.

Tullen har utbildat narkotikahundar sedan 1967 och fick i år en egen hundskola i Norrtälje. På Arlanda jobbar sex hundar och inne i Stockholm fyra som efter omorganisationen utökas till sex. Polisen och militären har också ett stort behov av bra sökhundar. Schäfer och labrador har länge varit dominerande raser men nu börjar även andra raser komma. Spanieln har en bra storlek och är trevlig. Om det är en hanhund eller tik är inte så viktigt. Humör och allmän lämplighet avgör.

– Många konkurrerar om bra hundämnen. Vi har annonserat efter hundar och fått napp med bland andra Mantra som vi nu testar, säger Ida.

Hundförarna lever med sina hundar dygnet runt och svarar för all träning. Skulle en hundförare vara borta från arbetet mer än tre månader på grund av sjukdom eller barnledighet omplaceras hunden till en annan förare. Vid kortare sjukdom och semester får hunden också vara ledig. Efter ca tio år i tjänst pensioneras hunden och hundföraren får då överta ägandet via ett gåvobrev från Tullverket.

– Det är trots allt en stor investering, en utbildad hund kostar runt 250 000, säger Ida.

Framme vid postterminalen springer Ozzy ivrigt iväg mot dörren. Den långa men späda Ida får kämpa när 40 kilo schäfer drar i kopplet. Det märks att han älskar sitt jobb. Inne på terminalen är det fullt av postbackar och säckar även om sorteringsmaskinerna står tomma för tillfället. Ida hälsar glatt på postpersonalen.

– De brukar ställa undan postsäckar som de vill att vi går igenom, säger Ida.

I dag ligger en vit postsäck från Thailand i deras vagn. Tullen har ett eget rum med ett bord för posten och en röntgenapparat. Ozzy ligger plats under bordet medan Ida häller ut breven och paketen på bordet och fäster rampen för hunden att klättra upp på. Nu är det dags för Ozzy att jobba. Som ett skott kommer han fram under bordet och vill genast rusa upp men Ida hejdar honom. Först måste han sitta snällt vid hennes sida och vänta på kommandot – leta!

Tabletter är inget som hundarna kan hitta så därför lägger Ida paket och tjockare kuvert på röntgenbandet och lyser igenom dem. Två misstänkta försändelser plockas ut och öppnas. Den ena visar sig bara innehålla virkade sjalar men i den andra ligger små gula tabletter och blågröna kapslar. En kvinna som jobbar speciellt mot tablettsmuggling får analysera fyndet.

Ozzy söker av resten av postavdelningen utan resultat. Ida visar med handen över backar och hyllor var han ska leta.

– Det svåraste är att hitta narkotikan, säger Ida. Det krävs mycket arbete för att få hunden att förstå vad jag vill att den ska göra. Hittar han något kan det ibland vara svårt att ge en belöning i ett skarpt läge när den misstänkta smugglaren är närvarande.

Ozzys belöning vid ett fynd är, förutom beröm, att få gnaga en stund på en avklippt brandslang. Varje hund har sin favoritbelöning och det är leken i arbetet som driver dem.

Text och foto: Ingalill Söderberg