Kategoriarkiv: Artiklar

Hotet mot Almedalen

Blommor vid mordplatsen på Donners platsBara några få sekunder efter knivattacken under Almedalsveckan i Visby kunde mördaren stoppas. Nykterhetsrörelsen Blå Bandets förre förbundsordförande Lasse Reuterberg förvandlades från att vara
en helt vanlig Almedalsbesökare till att bli vad många beskrev som ”en hjälte”.
Almedalsveckan är en unik möjlighet att kunna möta politiska företrädare, centrala
myndighetspersoner och företagsledare i olika seminarier och till och med kunna växla några ord med dem. En vecka som ger en möjlighet för politikiska partier, men också olika organisationer och företag att nå ut med sakpolitiska eller ideologiska budskap och idéer. Det är kanske det finaste vi har i Sverige när det gäller demokratin.
Blå Bandet har under många år varit en av arrangörerna av seminarier under politikerveckan i
Almedalen. De första åren hyrdes på initiativ av Lasse en egen trädgård alldeles vid
Almedalsparken och under senare år har Blå Bandet tillsammans med andra, närstående
organisationer delat ett tält vid Donners plats. Efter uppehåll under pandemin valde man att inte delta i år.
Det var onsdagen den 6 juli och Lasse, som varit på Almedalsveckan ett femtontal år, njöt somAlmedalen KDs dag
vanligt av en vecka i politikens tecken. Politikerveckans näst sista dag och Visby visade upp sig från sin soligaste och varmaste sida.
Han och hans fru Ingalill mötte några politiker redan vid frukosten på hotellet och fick möjlighet att växla några ord om hur en intervju dagen innan hade störts av en ”galning”, men som snabbt hade tystats och förts bort av civila poliser.
Lasse deltog på förmiddagen i ett seminarium om varför personal ofta trivs bättre i privata vårdföretag och lyssnade sedan till Jimmy Åkessons tal från Almedalsscenen. Ingalill hade valt att gå på några andra seminarier och de skulle sammanstråla vid, det som de båda tyckte skulle bli veckans höjdpunkt, Kvartals Veckopanel.
Efter en snabblunch gick Lasse upp mot Kvartals trädgård och passerade Donners plats.

Här var det som vanligt fullt med folk, särskilt runt lunchtid. Besökarna njöt i sommarvärmen och ingenting fanns som störde friden. Han passerade en restaurang och gick uppför backen i den betydligt lugnare Volters gränd.
Volters gränd-När jag efter bara 15 meter hörde någon som ropade ”Stoppa honom!” vände jag mig om och såg en vitklädd man som hoppade över räcket till uteserveringen. Nere i backen, bara några meter ifrån mig, kom en mörkklädd man springandes rakt emot mig. Min första och enda tanke där och då var att det var en väskryckare som måste stoppas, säger Lasse Reuterberg

När den mörkklädde mannen sprungit upp alldeles bredvid Lasse satte han fram axeln och gav mannen en tackling in i den dörr som fanns intill. Mannen studsade in i dörren och slog sedan i grändens kullersten och blev liggandes. Mannen som hade ropat kom efter och han hade plockat upp och visade Lasse en blodig kniv som gärningsmannen hade tappat. Lasse hade inte uppfattat kniven tidigare men sa åt den vitklädde mannen att lägga ner den på marken igen. Då först insåg Lasse att mannen som han hade tacklat omkull inte var en väskryckare utan en man som nyss utfört en knivattack.
-Jag fick en obehaglig känsla, dels måste mannen hindras från att resa sig och springa vidare, men han fick inte heller sluta att andas. Han andades mycket tungt där han låg på rygg med
halvöppna, frånvarande ögon, fortfarande helt utslagen på kullerstenen, säger Lasse.

Tillsammans med ett par andra personer vakade Lasse över den liggande mannen under några
minuter, som kändes som en evighet, tills den första polismannen kom springande. Efter en
inledande förvirring om vem som var gärningsman och vem som var offer tog polisen över
ansvaret för den utslagna mannen och Lasses insats var över. Det skulle sedan visa sig att gärningsmannen hade ytterligare en kniv och ett samurajsvärd i sin ryggsäck, så det var tur att mannen förblev utslagen så länge efter Lasses tackling. Lasse fick berätta om sina iakttagelser i ett polisförhör på platsen.

Donners platsEfter förhöret fick Lasse lämna platsen och fortsatte uppåt mot Kvartals Veckopanel. Han tittade ner mot Donners plats och såg då det kaos som rådde där med ambulanser och avspärrningar, bara några meter ifrån honom. Han reagerade då också på alla personer som filmade med sina mobiltelefoner på platsen där Ing-Marie Wieselgren hade knivskurits.

Efter bara någon timme så satte cirkusen i gång för Lasse med en fråga från Expressen TV om en intervju. Den sändes i princip direkt och strax så var Lasse Reuterbergs namn på alla journalisters läppar och alla ville intervjua honom.
-Det var nästan overkligt när det ena Tv-teamet efter det andra stod på kö, för att inte tala om alla tidningsjournalister som ville få mina kommentarer, så det blev inga fler seminarier för min del den eftermiddagen, säger Lasse.

På kvällen lyssnade Lasse och Ingalill på Annie Lööfs Almedalstal. Ett tal som var mycket lågmält
och där hon tackade alla som ingripit så snabbt så att attentatsmannen hade kunnat gripas. Det
Annie Lööf då visste, men som vi andra inte visste, var att Ing-Marie Wieselgren avlidit av sina
skador. I skenet av det är det beundransvärt starkt av Annie Lööf att hålla sitt tal så värdigt och
samlat. Några dagar senare fick hon veta att även hon varit utsedd som måltavla av mördaren
Theodor Engström.
Lasse intervjuas i AlmedalenEfter talet och när alla nyhetsmedia börjat sprida nyheten om att Ing-Marie Wieselgren
avlidit av sina skador började Lasses telefon att ringa oavbrutet. Hundratals personer ville tacka honom. Han fick tusentals likes och kommentarer på sociala medier och alla ville tacka honom för att ha stoppat mannen som attackerat Ing-Marie Wieselgren och bragt henne om livet. Det blev fler TV- och
radiointervjuer och folk kom fram på gatan för att ta i hand.
Väl hemma i Trångsund fortsatte samtalen, det kom blomsterbud och presenter från personer Lasse inte känner och han översvämmandes av gratulationer. Det gav en fantastisk insikt om att behovet är stort av vardagshjältar som vågar visa civilkurage.

Rättegången
Lasse har i sin roll som nämndeman i Södertörns Tingsrätt tjänstgjort vid hundratals olika
rättegångar och känner sig idag helt trygg i den miljön. Nu fick han en ny roll då han i november
blev kallad som vittne till Gotlands Tingsrätt i rättegången mot Ing-Marie Wieselgrens mördare.
-Det var inte utan att denna mer ovana situation påverkade mig och allvaret kändes påtagligt
när allas blickar riktades mot mig i rättssalen. Att däremot få möta Annie Lööf på väg in i
rättegångssalen blev känslosamt när hon, trots sin sårbarhet som utpekad måltavla
för mördaren, ändå stannade upp och uttryckte sin tacksamhet till mig med orden ”Tack Lasse,
du är en hjälte”. Hennes kommentar gladde mig mycket och påminner mig om allt det fina som Politikerveckan betyder för mig, säger Lasse.

När rättegångsdagen var över så bad Ing-Marie Wieselgrens familj, som också var på plats,
Lasse om en liten stund med dem. Det blev ett fint och varmt möte där de som stod henne närmast, mitt i all sorg fick uttrycka sin tacksamhet till Lasse. De berättade hur de, genom hans insats, kunnat få svar på alla sina frågor och därför kunde få sörja utan grubbel på vad som hade hänt om mördaren gått fri. Mötet med Ing-Marie Wieselgrens familj var en av de finaste stunderna i Lasses liv och som han är mycket tacksam för.

Tragedin i Almedalen påminner oss om att livet på bara några få sekunder helt kan ställas på
ända. Men ändå, att i varje stund helt skydda sig mot det som inte får hända är inte bara omöjligt utan skulle också omöjliggöra ett värdigt och fritt liv.
-Trots de personliga tragedier som följt efter mordet så hoppas jag att själva Politikerveckan kan
leva vidare och att vi inte behöver gå runt och titta oss över axeln av rädsla att något oönskat ska hända. Det vore ett dråpslag mot vårt öppna och demokratiska samhälle som vi är så stolta över och som gör oss unika i hela världen, säger Lasse.

Lasse i AlmedalenLasse är tacksam för all den kärlek han har mötts av efter sin insats under tragedin i Almedalen. Mitt i allt elände och den otrygghet vi ständigt matas med i medier behövs en liten strimma av hopp och någon som vågar stå emot och ingripa mot våldet och våga säga – det räcker nu.

Fotnot: Domen mot Theodor Engström meddelades den 6 december.

Text: Ingalill Söderberg, tidigare publicerad i Tidningen Blå Bandet
Foto: Lasse Reuterberg
Volters gränd där Lasse tacklade ner gärningsmannen
Ambulansen vid Donners plats efter knivdådet
Foto Ingalill Söderberg:
Lasse i Almedalen
Lasse intervjuas av Sveriges radio på biblioteket i Almedalen
Blommor vid mordplatsen på Donners plats
Almedalsscenen på Kristdemokraternas dag

ABBA Voyage – en resa mot odödlighet

Arenan från tåget

Den specialbyggda arenan sedd från tåget

Alla svenskar, och en stor del av resten av världen, har en relation till ABBA vare sig man gillar dem eller inte. Alla kan nynna på någon av deras hits och känner till något om gruppens enorma framgångar. De är redan odödliga, men med den nya skivan och den digitala konserten Voyage i London har de tagit begreppet odödlig till en helt ny nivå.
Efter fem års hårt arbete av många inblandade och till en uppskattad kostnad av 150 miljoner kunde premiären äntligen gå av stapeln den 26 maj 2022. Den specialbyggda arenan i östra London omringades av köer långt innan konserten skulle starta. Runt 1 500 specialinbjudna fans fick gå in på ena sidan av arenan medan VIP-folket med en rad världskändisar, det svenska kungaparet och självklart ABBA själva tog plats i den ordinarie foajén.
könArenan rymmer totalt 3 000 besökare varav hälften på dansgolvet och hälften sittandes på branta läktare och i loger, så kallade dans-bås. Scenen är stor och utrustad med flera olika LED-skärmar för projicering av de digitala artisterna och olika filmsekvenser. En väldigt påkostad ljussättning med lampor i olika former och färger som kommer ner från taket i olika nummer ger ett fantastiskt intryck.
Även om man sitter långt uppe på läktaren känner man sig därför ändå nära och med i föreställningen.
Jag blev ett ABBA-fan redan innan ABBA blev ABBA. Jag hade lyssnat på både Björn Ulvaeus i Hootenanny Singers och Agnetha Fältskog, som ofta låg på Svensktoppen när jag var liten. När gruppen ställde upp i melodifestivalen
tillsammans 1973 med låten ”Ring, Ring” hette de ännu inte ABBA.
Min familj hade då precis skaffat en grammofon och jag ville gärna ha skivan.
Eftersom den ännu inte hade släppts köpte mamma i stället Hootenanny Singers
LP ”Skillingtryck” och Agnethas LP ”När en vacker tanke blir en sång”. Dessa
båda skivor spelade jag sedan om och om igen.
Så fort LP-skivan med ”Ring Ring” kom köpte jag den och sedan kom ett nytt
album nästan varje år fram till det sista, ”The Visitors” som släpptes 1981. Då
hade gruppen redan slutat turnera och 1982 kom officiellt brytningen.
Mitt flickrum var tapetserat med ABBA-affischer och jag läste allt jag kom över
om dem i olika veckotidningar.
abba the movieJag och min kompis Lola såg också ABBA live, först på Gröna Lund och lyckades
sedan få biljetter till deras konserter i 
Konserthuset och på Isstadion i Stockholm i
slutet av 1970-talet. Jag var också 
med på premiären av ”ABBA-The Movie”,
en film av Lasse Hallström som visar 
deras enorma succéturné i Australien.

Under de tio år som gruppen existerade hade de enorma framgångar och deras
musik blev senare odödlig genom ABBA-museet, musikalen ”Mamma Mia” och
restaurangföreställningen och filmerna som följde av den samt ett stort antal
böcker, dokumentärer och Coverband.
Trots mitt stora ABBA-intresse var det först för ett år sedan, när ryktet om en ny
skiva kom, som jag gick med i den internationella fanklubben, som drivs av två
kvinnor i Nederländerna. De lottade ut biljetterna till premiären i maj och jag
hade lyckan att få en.

jagVi, som Björn Ulvaeus kallade sina hardcore-fans, hade fått biljetter till dansgolvet och bjöds på wraps och bubbel. Speciellt framtagna souvenirflaskor i plåt med Voyagertryck med vatten fick vi också. Utanför fanns möjlighet att bli fotograferad framför en speciell Voyage vägg och ett stort utbud av tröjor, planscher och annat med ABBA fanns att köpa.
Att gruppen skulle återförenas har varit mångas dröm men inte förrän nu, fyrtio år senare, blev det verklighet i en alternativ verklighet. Avatarerna, eller ABBA-tarerna är så verkliga och bygger ju på gruppmedlemmarnas egna rörelser och utseende från förr. Vad ABBA-tarerna är förklaras kanske bäst av en strof ur låten

”Don´t Shut Me Down” på den nya skivan:
”I’m not the one you knew
I’m now and then combined
And I’m asking you to have an open mind
I’m not the same this time around
I’m fired up, don’t shut me down”
Under fem veckor filmade 160 kameror dem iklädda kroppsstrumpor och hjälmar
med ett stort antal sensorer, medan de sjöng och dansade till alla sånger som ingår
i showen. Miljontals timmar har sedan lagts i olika datorprogram för att med en
enorm detaljrikedom visa dem ur olika vinklar, där minsta munrörelse, hårstrå
eller paljett ser verklig ut. Bäst visas det i slutnumren där Agnetha bär en vit,
genomskinlig långklänning med slits som är översållad av strass. Det är ofattbart
att detta bara är en datoranimerad illusion.

Spänningen stiger när musiken drar i gång, de fyra gruppmedlemmarnas inspelade
sång ackompanjeras av ett live-band bestående av tio musiker och kör. Så
kommer äntligen ABBA-tarerna upp på scenen, först belysta bakifrån men sen
framträder de i sin helhet i naturlig storlek. Jublet från publiken vill aldrig tystna
och vi bjuds på 20 av deras hits under den 90 minuter långa showen.
arenan inifrånPå premiärkvällen fanns alltså alla fyra ABBA-medlemmarna i publiken och de
satt lite utspridda, tillsammans med respektive familjer, direkt ovanför dansgolvet
där jag stod. När premiärvisningen var över kom Björn, Benny, Agnetha och
Annifrid ner på scenen och blev hyllade av alla fans för en oförglömlig föreställning.
Det var lite svårt att helt koncentrera sig på showen, jag ville ju se deras reaktioner på läktaren också. Kungen och Silvia satt också strax bakom mig.
Därför var det roligt att jag fick möjlighet att se showen en andra gång några
månader senare. Jag satt då på läktaren och det var en helt annan upplevelse, men
absolut lika bra som att stå nere på dansgolvet.
Oavsett om du gillar ABBA litegrann eller är ett stort fan så missa inteprogram
möjligheten att se showen, att tillsammans med andra entusiaster få uppleva ABBA så som de var i slutet av 1970-talet. Fast nu med en avancerad teknik och några helt nyproducerade inslag. Sociala medier har fullkomligt exploderat med inlägg från fans som sett showen både en, två och fler gånger, alla lika entusiastiska.

Övriga bilder:
Kön till premiären, det syns att fansen är lite till åren.
Björn, Agnetha och Frida på premiären av ABBA The Movie 1978.
Jag på premiären av ABBA Voyage iklädd en kopia av Agnethas scenklänning från 1975.
Inifrån arenan, från läktaren.
Programbladet för konserten samt Fanklubbens tidning, numret efter premiären.

Artikeln är publicerad i jultidningen Norrsken 2022

Livskunskap ger mod att stå emot droger

I 15 skolor i Namibia har Blå Korset regelbunden undervisning i livskunskap, Life skills, för eleverna. Genom värderingsövningar och exempel på situationer man kan hamna i stärker de eleverna att våga stå emot kompistrycket och att avstå alkohol och droger.

KamratutbilBarn på Rocky Crest Primary schooldning har visat sig vara ett kraftfullt verktyg för att förebygga användning av droger och alkohol bland ungdomar i Namibia . En färsk undersökning som genomfördes i skolorna visade att 69 procent av eleverna anger att de kommer att använda det som de lärt sig för att leva ett drogfritt liv.

Alkohol och narkotika spelar annars en stor roll i livet i Namibia, inte minst i de fattigare områdena. Trots att många inte har råd med mat för dagen tar man sig alltid råd med alkohol. Längs en gata i en av förorterna till huvudstaden Windhoek trängs ett stort antal barer, några inrymda i bara ett plåtskjul. De har öppet dygnet runt och några åldersgränser efterföljs inte. Trots att elförsörjningen är bristfällig I bostäderna finns det däremot el till spelautomaterna som finns i många av barerna.

Blå Korset erbjuder också eftermiddagsverksamhet i form av fotboll, dans, schack och teater för att ge eleverna en alternativ sysselsättning till att hänga vid bargatan. Tack vare gåvor har man nu beslutat utöka projektet med ytterligare 15 skolor under de närmaste två åren.

Vill du vara med och stödja projektet i Namibia kan du gå in på www.globalgiving.org och söka på Namibia och Blue Cross så hittar du en länk till projektet och kan skänka pengar direkt. Du kan också skicka pengar via Blå Bandet så förmedlar vi dem.

Ingalill Söderberg, text och foto

Bildtext: Några flickor på skolan Rocky Crest Primary School som deltar i Blå Korsets utbildning i livskunskap.

Förälskad i Färöarna

FårÅr 2010 besökte jag Färöarna för första gången och blev förälskad direkt. De branta gröna kullarna med betande får och små fiskesamhällen med vita och bruna hus i vikarna på öarna ger ett fridfullt och gästvänligt intryck, något som bekräftas när man träffar invånarna.

Vi var den gången inbjudna av det nordiska Blå Bands- och Blå Korsrådet som träffas en gång per år i något av våra respektive länder. Vi besökte bland annat deras behandlingshem i huvudstaden Torshavn och man hade då börjat planera för att bygga ett nytt med plats för fler klienter.

Utsikt från hemmet I september i år hade jag åter förmånen att besöka öarna, denna gång för att vara med på invigningen av det nya behandlingshemmet. Blå Korset på Färöarna har länge arbetat drogförebyggande och är välkända bland allmänheten. Under flera år har de genomfört en nationell informationskampanj och insamling, där de knackat dörr i alla hus. På så vis har man samlat in en stor del av kostnaden för bygget av det nya huset i byn Nes, som ligger en timmes bilväg från Torshavn. Tomten och markarbetena har de fått av kommunen som också kommer att stå för driften.

Blåkorshemmet har plats för 14 boende klienter och några i öppenvård. Rummen är ljusa med en fantastisk utsikt över fjorden. Här finns kök, matsal, sällskapsrum, behandlingsrum och personalutrymmen. Till invigningen, som varade i två dagar, kom flera hundra gäster och själva öppnandet förrättades av biskopen på ön. Det bjöds på buffé och tårta med bild på Blåkorshemmet och en kör från en missionsförsamling underhöll på kvällen.

Ingalill överlämnar tårtan Jag höll ett litet tal där jag påpekade vikten av att vi känner att vi är en del i en stor familj av 43 medlemsländer i Internationella Blå Korset. Trots att våra länder och verksamheter ser väldigt olika ut har vi mycket att lära av varandra. Jag överlämnade också en tårta som är sydd i Barnens Hus i Södertälje och berättade om den verksamheten och Tjejhuset.

Blå Korset på Färöarna jobbar också med information i skolor och till föräldrar och driver flera Second Handaffärer. Nu har man startat ett projekt för barn till missbrukare under namnet ”Alla har rätt till en bra uppväxt”. Under mässainvigningshelgen deltog man på en stor mässa i en närliggande stad där en mängd organisationer visade upp sin verksamhet. Projektet har stöd från Internationella Blå Korset som också producerat en film med ungdomarna som man jobbar med och som rullade på TV-skärmen under mässan.

Ingalill Söderberg

Jag har tagit samtliga utom den där jag är med och överlämnar tårtan till generalsekreterare Frants Jensen, den är tagen av Jóna Hansen.

Vid bordet på mässan står Regin Jacobsen från styrelsen och Jóngerð Nielsen, projektledare.

Ett himmelrike i skuggan av muren

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Flicka på Jasmine center

Barnen har rast och leker i trädgården där det finns en lekplats med klätterställning, rutschbana och gungbräde. De tittar nyfiket på mig när jag kommer med kameran och sätter mig bredvid dem i sandlådan. En liten flicka med svart, lockigt hår kommer fram och tar mig i hand och klappar mig på armen. Vi kan inte tala med varandra men vi ler i samförstånd.

Barnen som går på Jasmine Center utanför Ramallah på Västbanken har alla någon typ av förståndshandikapp men de är lyckligt lottade som får specialträning. Det är verkligen ingen självklarhet för palestinier på Västbanken. Det finns inte ens någon utbildning för speciallärare och synen på barn med intellektuella funktionshinder är fortfarande skrämmande dålig.

– Det kan vara svårt att hitta personal som vill jobba med en här typen av handikapp men nu har vi en bra grupp, säger Dayana Hamdan som är föreståndare för centret.

Hon har själv en specialpedagogutbildning och är mycket engagerad i sitt arbete.  Hon tar emot praktikanter från universiteten, håller föredrag och sprider information på arabiska om handikappen på en egen hemsida och genom artiklar i tidningen.

Jasmine Center drivs av IM, Individuell Människohjälp, som är en svensk biståndsorganisation som arbetat med den här gruppen barn i Palestina sedan 1966. Man startade med ett barnhem i Jerusalem, som på den tiden tillhörde Jordanien. Strax efteråt bröt sexdagarskriget ut och barnhemmet hamnade på det av Israel ockuperade området.

Idag har IM sex olika centers på Västbanken och i Gaza för 200 barn och ungdomar med närmare 60 anställda. Jag besöker tre skolor och ett dagcenter under en vecka för att utvärdera en administrativ omorganisation som gett centerföreståndarna utökat ansvar. Barnen på de olika enheterna bor inte längre på institution utan hemma hos sina föräldrar och deltar i undervisningen i veckorna som i vanliga skolan.

– Barnen går själva till skolan och är här mellan sju och halv två och följer det vanliga skolåret. Vi försöker göra det så likt den vanliga skolan som möjligt, säger Suhad Yagmour som är en av två lärare i en klass i Kalendia, ett flyktingläger strax utanför Jerusalem.

Tillsammans med barnen lagar de och äter frukost och minst en gång i månaden gör de en utflykt till någon park eller liknande. Klassen som består av tio elever är inhyst i en liten byggnad bredvid den ordinarie skolan som drivs av FN:s flyktingorgan, UNWRA. De disponerar ett litet klassrum, ett kök och en toalett. Någon uteplats finns egentligen inte vid skolan utan de har bara en liten yta där barnen får vara med och odla lite växter.

Klassen är blandad både när det gäller ålder och handikapp. Även de svårast skadade barnen får undervisning på samma villkor och man ser hur trygga de är och glada för att få komma till skolan.

Suhad älskar sitt arbete med barnen och det är mer av en livsstil än ett arbete för henne. Även när hon är ledig och på semester försöker hon lära sig så mycket som möjligt om handikapp och tänker på hur hon kan göra för att förbättra för barnen. De försöker lära baren att gå och handla och att fungera i samhället.

Den rådande politiska situationen med frysta bidrag till den palestinska administrationen och långvariga strejker har gjort biståndsarbetet svårare på senare år. Många familjer lever under mycket knappa ekonomiska förhållanden och kan till exempel inte betala medicinen till barnen eller avgiften till skolan.

Situationen för dem som bor i flyktinglägret är om möjligt ännu värre än för palestinierna på övriga Västbanken. De är mycket trångbodda och det finns begränsningar för hur de får röra sig utanför lägret. Miljön är torftig och husen och vägarna dåligt underhållna. Kontrasten mot hur det är på andra sidan gränsen, i Israel, är som störst här. På Israelsidan är det bra vägar, planteringar, flaggor och fina hus.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Säkerhetsbarriären

Sedan Israel 2002 började bygga den åtta meter höga och nära 70 mil långa muren, eller säkerhetsbarriären, som skär av palestinska områden från de Israeliska bosättningarna på Västbanken har situationen blivit än värre. Många familjer har till exempel splittrats då alla i en familj inte fått samma rättigheter att ta sig mellan bostaden på Västbanken och arbetet i Israel.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Glada barn på Jasmine center

För att komma till Jasmine Center och flyktinglägret i Kalendia måste vi passera vägspärrar genom muren. Palestinierna får dagligen köa i timmar för att komma igenom och utsätts för förnedrande kontroller medan Israeler passerar obehindrat i en egen gräddfil.

På Jasmine Center får varje barn ett eget mål som sätts upp vid varje terminsstart för träningen i tal, motorik, arabiska, matte med mera och deras framgångardokumenteras noggrant. Föräldrarna får i uppgift att fortsätta träningen under loven. Dayana sitter ofta med på lektionerna och utvärderar sitt och personalens arbete. Hon gör även hembesök. Hon vill att det ska bli en bra fortsättning för de äldre barnen så att de blir mottagna att börja i den vanliga skolan.

Vid mina besök bjuds jag på samma lunch som eleverna får. På Jasmine Center är det idag kycklingklubba och ris med bönsoppa, varsamt kryddat och gott. Vi pratar om framtiden för IM:s verksamhet. Målet för all biståndsverksamhet är att den ska tas över av kommunen eller någon lokal organisation men det är svårt så som den politiska situationen är i Palestina idag. Målet för de förståndshandikappade är att de så långt som möjligt ska integreras i samhället.

Jerusalem

Klippmoskén i Jerusalem med utsikt över Oljeberget

– Det är värdefullt att ha IM i ryggen vid kontakterna med samhället. De är väl sedda och det ger en styrka, säger Dayana.

Hon är avundsjuk på hur långt man har kommit i möjligheterna för förståndshandikappade i Jordanien och Syrien där hon varit på studiebesök. Hon har dock inget hopp om att det ska bli så i Palestina inom den närmaste tiden eftersom man inte ens kan få till en egen stat. I framtiden vill hon kunna träna familjerna att bättre ta hand om sina barn och hon hoppas det ska f
innas en lösning för centret även framöver.

– Centret får inte stängas! Det är som ett himmelrike för barnen, säger hon.

Ingalill Söderberg

Fakta om IM

Individuell Människohjälp startade 1944 under namnet Inomeuropeisk Mission av Britta Holmström. I början hjälpte man judiska flyktingar från Tyskland och Polen i ett hem i Sverige och organiserade olika hjälpinsatser på plats i Europa.

1966 byter organisationen namn och hjälpen når nu även utanför Europa.

Idag finns IM i femton länder där man med stöd till utbildning, hälsa och inkomstgenererande projekt bidrar till att förbättra människors livsvillkor och stärka deras rättigheter. Kännetecknande för verksamheten är medmänsklighet, samverkan och hjälp till självhjälp

Organisationen har 35 000 medlemmar i Sverige som på olika sätt stöder verksamheten.

Läs mer på IM:s hemsida www.manniskohjalp.se

Gatubarn kenya

Ser vi barnen på våra egna gator?

Gatubarn är ett stort problem i många länder i världen. De far mycket illa av kriminalitet, övergrepp och droger. Många av barnen hamnar också på gatan på grund av missbruk i familjen och det är därför svårt att återförena dem med familjerna.
 
Blå Korset i Kenya har ett framgångsrikt arbete bland gatubarn i Kisumu där man lyckats hjälpa ett större antal barn tillbaka till skolan och ger ett ekonomiskt stöd till familjerna.
 
Sedan en tid tillbaka har vi fått ett liknande fenomen i Sverige med hundratals gatubarn. Då menar jag inte barn till tiggande EU-migranter utan ensamkommande barn från Nordafrika utan asylskäl. Dessa pojkar har ofta levt på gatan i sitt hemland och på vägen till Sverige en längre tid i Spanien. Bara i Marocko, varifrån många av dem kommer, beräknas att det finns 80 000 gatubarn.
 
De har ingen önskan om att får hjälp från Migrationsverket eller socialen när de kommer till Sverige utan håller sig borta så länge det går. Eftersom vi har ett ansvar för alla minderåriga som vistas i Sverige placeras dessa barn på HVB-hem (hem för vård och boende) eller i familjehem, ibland hos släktingar. Därifrån rymmer de upprepade gånger och driver runt i city och missbrukar, framför allt cannabis. De har ingen förståelse för varför det är olagligt att röka cannabis i Sverige.
 
Polisen och Migrationsverket står handfallna inför problemet och överlåter till kommunerna att fatta beslut. Bara i Huddinge kommun, där jag sitter i socialnämnden, har vi varit tvungna
att placera sex av dessa barn på låsta institutioner till enorma kostnader för att de är en fara för sig själva och andra. Fördelen med institutionen är att där kan de för första gången få
möjlighet att gå i skola.
 
Hur en långsiktig lösning ser ut finns det inga förslag på men det måste till en internationell överenskommelse och en gemensam lösning. Som det är nu flyttar barnen bara runt på gatorna i nya städer i Europa.
 
Ingalill Söderberg
Bilden: Limsniffande gatubarn i Kisumu, Kenya. Foto Lasse Reuterberg
Kärra med tobak

Barn utsätts för stora risker i tobaksindustrin i Malawi

Barn mellan 9 och 14 år arbetar på fälten med att plocka tobak och att hänga upp den till tork. Under skördesäsongen lämnar de skolan och utsätter sig för stora risker. De som plockar tobaksbladen får i sig nikotin motsvarande 50 cigaretter direkt genom huden. Särskilt barnen är utsatta och det orsakar bland annat yrsel, huvudvärk och illamående. De utsätter sig också för rester av bekämpningsmedel. Barnarbete är formellt förbjudet i Malawi men myndigheterna blundar för det.

Tobaksfält Torklada Torkad tobak TobakssäckarMalawi är den femte största producenten av tobak i världen och 60 procent av landets export utgörs av tobak. Men det är mycket arbete för en liten förtjänst för bonden . Det krävs tre gånger så mycket arbete som för majsodling. När de stora bladen är plockade sys de ihop fyra och fyra åt olika håll för att inte ruttna och hängs sedan upp på linor i torklador.

När tobaken är torkad packas den i säckar och körs på vagn eller cykel till tobaksauktionen i huvudstaden Lilongwe. De stora tobaksbolagen Philip Morris, British, America Tobacco och Japan Tobacco tar hand om försäljningen och bonden vet inte vilket pris han kan få förrän efteråt. Ofta har bolagen bidragit med gödsel i förväg och den kostnaden dras av från den mycket lilla förtjänsten. Vinsten på tobak har sjunkit med 50 procent på tre år.

Många bönder arrenderar också jorden där tobaken odlas vilket gör deras förtjänst ännu mindre och många är satta i skuld. Arbetarna och deras familjer på de stora plantagerna lever under hemska förhållanden och det förekommet att de blir sexuellt utnyttjade av ägarna. Tobaksbolagen bekostar en del skolor för att bättra på sitt rykte men det är bara en droppe i havet mot vad de tjänar på tobaken och mot behovet av skolor i landet.

Malawi behöver ställa om grödorna till sådant som ger en bättre förtjänst och som ger mat, till exempel sötpotatis, kassava och bönor. Tobaksodling har också orsakat enorma skador på miljön genom kemikalier och kostgödsel samt att träden har avverkats på tobaksfälten. Genom att istället odla olika sorters grödor och plantera träd i anslutning till åkrarna som kan suga upp vattnet vid översvämningar och göra jorden bördig även vid torka kan skördarna bli större. Det finns också exempel på kooperativa teodlingar, främst i norra Malawi.

En liten tröst är att antalet invånare i Malawi som själva röker är lågt till följd av en framgångsrik antirökkampanj på initiativ av konsumentorganisationen i landet och Världshälsoorganisationen, WHO. Under mina tio dagar i landet såg jag inte en enda malawier som rökte.

Ingalill Söderberg
Reportaget tidigare publicerat i tidningen Blå Bandet nr 3 2016

Gotska sandön, ett paradis mitt ute i Östersjön

Strandblommor
Ett paradis, ja om man med det menar långa sandstränder, tystnad och unika naturupplevelser. Väntar man sig paraplydrinkar och hålligång har man kommit fel. Här finns inget i den vägen, ingen servering eller ens en kiosk.

Allt man ska äta under vistelsen på ön och all sovutrustning måste man ta med. Gärna för ett par dagar extra, då man inte kan vara säker på att vädret tillåter båten att komma och hämta oss. Detta fick också en niondeklass från Djursholm uppleva i början av september, då de på grund av storm fick stanna på ön ett par dagar extra.

Jag har under många år haft en längtan till denna mytomspunna ö som ligger mellan Nynäshamn och Gotland och i somras blev resan äntligen av. Det är också från Nynäshamn och Fårö som de enda båtarna till ön går.

Eftersom det inte finns någon naturlig hamn får man anpassa sig efter vindarna och angöra på den sida där det blåser minst. Ofta får man ändå transportera besökarna och allt bagage i guTraktorn packas
mmibåtar den sista biten, då det inte går att komma ända in till land, så även denna gång.

Efter tre och en halv timmes skumpig färd med båten och en blöt sista bit i gummibåt kom vi så äntligen fram. Väl avlastade på klapperstensstranden var det fyra kilometers vandring längs stranden till lägerplatsen där alla besökare anvisas att övernatta. Packningen fick däremot åka dit på vagn efter traktor.

Vid lägret finns både plägerplatsenlats för eget tält, fasta hyrtält och små stugor med sängar och kök att välja på. För camparna finns ett genensamt kök och matplatser utomhus. Eftersom hela ön är naturreservat är det strikt reglerat vad som är tillåtet och inte.

Även om vandringen längs stranden var ansträngande så hindrade det mig inte från att ta en ännu längre vandring efter att jag hade installerat mig i en av stugorna. Jag gick norrut förbi Fyrbyn där lägervakterna och naturvårdarna bor och vidare till den enda fyrtornet på ön.

fyrtornetDet dröjde till 1858 innan man byggde tornet trots att avsaknaden av en fyr hade lett till många förlisningar. Anledningen är att det är nästan omöjligt att förankra byggnaden på stranden då det är 70 meter sand ner till fast berg.

Från det vackra gamla fyrtornet vandrade jag längs den norra stranden mot sälkolonin på den nordöstra udden. Jag hade sällskap av en stor mängd strandskator, måsar och trutar men inte en människa så långt ögat nådde.

Väl framme vid sälkolonin träffade jag i alla fall ett par som hade hyrt cyklar och tagit sig runt ön. Cykla tänkte jag, det går väl inte? Alla vägar, även i skogen, är bara sand. Men med grova ballongdäck går det faktiskt att cykla riktigt bra. Jag bestämde mig för att göra det nästa dag.

StrandväxtSälarna kan man observera bakom ett plank med hål för kikare. När jag var där låg det inga sälar på klipporna men två stycken simmade några meter ute i vattnet och stack upp huvudet då och då. I övrigt fick vi komma fåglarna riktigt nära.

Från säludden gick jag genom tallskogen tillbaka till lägerplatsen och nu var jag riktigt slut. Då smakade det gott med den varma soppan och smörgåsarna som jag hade tagit med.

Varje kväll hålls det en kvällsandakt i det lilla kapellet på ön. Präster från svenska kyrkan turas om kapelletatt vara där en vecka i taget. Det blev en fin stund med psalmsång, ljuständning och en liten predikan. Den avslutades utomhus med att vi sjöng ”Härlig är jorden” ståendes i ring. Sen var det skönt att krypa ner och sova.

Morgonen därpå gick jag till Fyrbyn och hyrde en cykel i huset som en gång var en skola och som nu innehåller en liten utställning om historien och djurlivet på ön. Jag trampade på söderut genom skogen och även om hela ön består av sand finns det en lite högre ås, sanddyner och många mindre kullar, så platt är det verkligen inte.

jag med cykelnFrån lägerplatsen i norr till södra stranden är det cirka åtta kilometer. Vid S:t Annae ligger fyrmästare Bourgströms stuga där Albert Engström satt och målade. Han kämpade för att hela Gotska sandön skulle bli naturreservat men hann själv inte uppleva det.

Jag passerade lämningar från den omfattande skogsindustrin som varit på ön. Då fanns det till och med en lite järnväg för att frakta timret. På södra ön finns också en liten kyrkogård. Ett stycke längre bort ligger Gamla gården som har en mycket spännande historia.

Petter Gottberg var en arrendator i början av 1800-talet som enligt sägnen lurade skepp på grund Madam söderlunds stugamed falska lanternor och plundrade dem. Han ska också ha tagit livet av besättningen men det har inte bevisats. Han fick dock sitta fängslad på vatten och bröd i en månad för vrakplundring. En del av gården finns kvar liksom Madame Söderlunds stuga, bilden.

Jag tog en annan väg tillbaka till lägerplatsen där jag lämnade igen cykeln och packade ihop mina saker. Innan jag började vandringen tillbaka till båten gick jag ett stycke åt andra hållet och ut på Bredsand som är en bredare strandremsa nedanför en tio meter hög sanddyn.

sanddyna
strandgräsJag hade verkligen tur med vädret med strålande sol och inte så mycket vind båda dagarna. Ute till havs var det dock höga vågor och båten tillbaka till Nynäshamn var någon timme försenad. Många av passagerarna mådde också dåligt, en lite jobbig avslutning på två fantastiska dagar på en alldeles unik ö.

Text och bild: Ingalill Söderberg

Reportaget är tidigare publicerat i Blå Bandets jultidning Norrsken hösten 2017

Förslag för ett stärkt civilsamhälle

Dan Ericsson fick regeringens uppdrag att utreda civilsamhället och ta fram förslag på hur man bättre kan ta till vara kraften i föreningslivet. I mars lämnade han in det 542 sidor långa betänkandet ”Palett för ett stärkt civilsamhälle”.

Bild utredning civilsamhället

Utredningen presenterades på Rosenbad. Från vänster regeringens utredare Dan Ericsson, Olga Persson, Unizon, Björn Eriksson, RF och Rebecka Prentell, LSU.

Det är verkligen en palett av åtgärder utredningen föreslår.  Trots att uppdraget inte innebar åtgärder för stadsbidraget till organisationer föreslår utredningen att man bör införa ett organisationsbidrag istället för som det nu är ett verksamhetsbidrag där innehållet i organisationernas verksamhet ska värderas av myndigheten. Ett organisationsbidrag stärker organisationer i rollen som röstbärare. Det här är något som Blå Bandet länge kämpat för.

– Civilsamhället påverkar alla samhällssektioner och på alla nivåer. Det är viktigt att få myndigheterna med sig, få dem att förstå varför insatserna är så viktiga, sa Dan Ericsson vid presentationen på Rosenbad.

Dan Ericsson och hans grupp har gjort många resor i Sverige och Europa där de besökt föreningslivet, olika myndigheter och kommuner och samtalat om hur myndigheter och civilsamhället samarbetar. Vilka hinder uppfattar civilsamhället i kontakterna med myndigheter? Framför allt är det bristande tillit. De känner inte att de får det utrymme de förtjänar. De upplever också att det är för mycket administration kring bidrag och verksamhetsrapporter.

Utredningen vill med sina förslag ge civilsamhället bästa möjliga förutsättningar och få myndigheter att se dem som en tillgång. Bland annat lämnar man förslag på hur organisationer lättare ska kunna delta i offentlig upphandling.

Utredningen har också tittat på den överenskommelse som skrevs under av regeringen, Sveriges kommuner och Landsting, SKL och den idéburna sektorn på det sociala området 2008. Sedan dess har flera regioner och kommuner slutit lokala överenskommelser. Utredningen vill nu införa en rapportskyldighet för myndigheters kontakter med civilsamhället.

– Lokala överenskommelser bra men det är förhållandevis få och det behövs mer handling. Med utredningens förslag följer också handlings- och åtgärdsplaner, sa Dan Ericsson.

Några av förslagen i utredningen:

  • Långsiktiga plattformar och mötesplatser i socioekonomiskt utsatta områden. En statlig samordnande roll tillsätts.
  • Erfarenhet från civilsamhället ska vara en merit vid tillsättande av chefer för myndigheter.
  • Ta med konsekvenser för organisationer vid betänkanden och föreskrifter, konsekvensbedömning, till exempel kommuner översiktsplaner.
  • Skolan bör få en tydligare roll i att öka ungas kunskap om civilsamhället i stort och möjliggöra ingångar till föreningslivet.
  • Reglerna för bidrag ur allmänna arvsfonden ska fokusera mindre på nyskapande och mera på långsiktigt stöd.
  • Försäkringskassan ska ge långtidssjukskrivna tillåtelse att arbeta med ideella uppdrag trots sjukdom utan att förlora ersättning.
  • Subventionera lokaler och beakta lokalbehovet vid samhällsplanering.
  • Sociala tjänster under 750 000 Euro under avtalstiden ska undantas från lagen om offentlig upphandling, LOU.

Utredningen anser också att det ska kunna finnas valfrihetstjänster enligt lagen om valfrihetssystem, LOV som kommunerna kan reservera för civilsamhället som utförare och man vill förstärka arbetet med idéburet offentligt partnerskap, IOP som redan börjat användas på flera håll i landet.

– Jag är mest nöjd med bredden i förslagen och de är väl förankrade. De skapar kanske inga rubriker men det ger förhoppningsvis civilsamhället en stärkt ställning i framtiden, sa Dan Ericsson.

Tre företrädare för civilsamhället var inbjudna att kommentera utredningen och dess förslag. De var alla imponerade av hur noggrant utredningen gått till väga men var inte odelat positiva till förslagen.

– Det kommunala och offentliga kommer aldrig att vara den politiska rösten. Jag ser ett problem med att Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, MUCF ska föra ut kunskap om civilsamhället, de har själva dålig kunskap, sa Olga Persson från Unizon som organiserar många kvinno- och tjejjourer i Sverige.

Björn Eriksson, ordförande för Riksidrottsförbundet är luttrad i sammanhanget och tycker att utredningen tillsatts lite väl sent.
– Nu har det passat väldigt bra att vända sig till civilsamhället, sa han.

– Tillit är viktigast. Det är bra att använda skolan för att väcka intresse för civilsamhället/föreningslivet. Vi efterlyser en ombudsmannafunktion för civilsamhället, sa Rebecka Prentell från Landsrådet för Sveriges ungdomsorganisationer, LSU.

Utredningen överlämnades till demokratiminister Alice Bah Kunke och ska nu ut på remiss.

Ingalill Söderberg

Hela gruppen

Globalt arbete för restriktiv alkoholpolitik

Länge var det nykterhetsrörelsen världen över som ensamma kämpade för att minska alkoholkonsumtionen. På senare tid har även WHO, FN och andra organ tagit frågan på allvar och vidtagit åtgärder som resulterat i internationella policyer och program mot alkoholskador. I oktober samlades 412 deltagare från 60 länder till den fjärde globala konferensen om alkoholpolitik i Edinburgh.

Enligt organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling,OECD dör en person var tionde sekund i världen till följd av alkoholskador. Anledningen till att OECD engagerar sig i detta är för att man inser att alkoholkonsumtionen till stor del påverkar världsekonomin och man vill reducera kostnaderna för alkoholens skadeverkningar. Ingen vettig regering kan längre bortse från de skador som alkoholen har på individen, familjer, samhälle och ekonomin.

Värden för konferensen, Skottland, har den högsta dödligheten i alkohol i Västeuropa och ministern Nicola Sturgeon berättade i sitt invigningstal om de åtgärder som ska ändra på det. Tidig intervention, det vill säga att ta upp frågan om alkoholkonsumtion vid till exempel läkarbesök, har visat sig vara framgångsrikt och utökas här till fler platser som fängelser och häkten. Alkoholreklam har stor inverkan på barn och ungdomar och man har påbörjat arbetet med att förbjuda den. Man har även infört minipriser på alkohol. Det är ingen mirakelkur men ger stora vinster. Med ökad medvetenhet om alkoholproblemen och en ökad övertygelse att det går att göra något åt dem, ser Nicola Sturgeon en ljusare framtid för Scottland.
KonfersnssalUnder konferensen hölls fler än 100 föredrag i storplena eller i mindre seminarier, 55 projekt visades upp på utställningsskärmar och vårt internationella förbund, Blå Korset, hade ett bemannat informationsbord.

Jag lyssnade bland på redovisning av hur man arbetat med varningstexter på alkoholflaskor i Frankrike. Alkoholen orsakar 49 000 dödsfall per år i Frankrike och det är den andra största dödsorsaken. Bland kvinnor som är gravida dricker hela 33 procent. Alkoholreklamen är begränsad ungefär på samma sätt som i Sverige, att man inte får ha människor med på bilderna och det ska finnas en varningstext.

Sedan 2005 finns också varningstext på flaskorna och de kan förutom text vara i form av ett piktogram, det vill säga en liten bild exempelvis av en gravid kvinna som är överkryssad.
En utvärdering visade att detta inte gett någon vidare effekt. Texterna och bilderna är alltför små och med otydliga budskap. Nu läggs förslag om att förbättra dem med större text och med enklare, mer skrämmande budskap. Man anser att det borde vara globala regler i likhet med de som tagits fram för tobak.

Ett annat seminarium redovisade en kampanj som genomförs i Estland för att få folk att dricka mindre, ”Drink less by half”. Att dricka anses i Estland vara en frihetsfråga och alkoholrestriktioner är ett hot mot den friheten. Att börja dricka är ett normalt sätt att bli vuxen. Därför inriktar sig kampanjen inte på att få folk att bli nykterist, utan vill visa på att ett minskat drickande kan ge andra fördelar med minskad dödlighet och våld.

Den vänder sig till föräldrar, ungdomar/ungdomsorganisationer och opinionsledare och har mindre pekpinnar och mer delaktighet för förslag på åtgärder och har fått stort genomslag i media. Främst vill man visa varför det är viktigt att inte förse ungdomar med alkohol och varför all ungdomsverksamhet ska var alkoholfri.

Från våra egna Blå Korsorganisationer deltog Madagaskar och Chad med egna föredrag. Madagaskar ingår i en allians för alkoholpolitik i Södra Afrika som startade 2010. Där finns en stor spridning på kultur och språk så det är ingen enkel match. Däremot finns det många gemensamma utmaningar när det gäller alkohol som massiv reklam, berusningsdrickande, HIV/AIDS och trafikolyckor kopplade till alkohol.

bordFanjanirina Holiarisoa från Blå Korset på Madagaskar har jobbat framgångsrikt med att få regeringen att anta en alkoholpolicy för landet och den blev utvärderad 2013. De ser att alkoholindustrin använder sociala media mer och mer det finns en utbredd korruption.

Alkoholindustrin ägnades ett stort utrymme under konferensen. Maik Dünnber som jobbar för internationella IOGT konstaterade att alkoholen påverkar direkt tolv av de sjutton globala målen som FN ställt upp. Bland annat beräknas de icke smittsamma sjukdomarna, dit alkoholberoende tillhör, att ha gått om de smittbara i Afrika år 2030.

Varför behandlar WHO tobaksindustrin annorlunda än alkoholindustrin? Ibland har tobaks- och alkoholföretagen samma ägare. Styrelseordföranden för en alkoholproducent kan dessutom sitta med i olika myndigheter och politiska organ. De ges utrymme eftersom frivilligorganisationerna och andra intresseorganisationer är svagare än när det gäller tobak. Målet var också tydligare när det togs fram restriktioner för tobak.

Det är viktigt att vi i Blå Bandet finns med i dessa sammanhang och visar upp vårt arbete. Det är också viktigt att vi lär oss mer om vad som görs i de olika länderna och tar till oss tips på hur vi kan utveckla vårt arbete här hemma och internationellt. Denna gång hade styrelsen för Internationella Blå Korset förlagt sitt möte till dagarna före konferensen så det blev naturligt för många att delta även i den. Om två år genomförs GAPC i Australien vilket såklart försvårar ett brett deltagande.

Ingalill Söderberg